Språkkrav för klädetiketter i EU: en praktisk guide

En kollektion som säljs i fem EU-länder behöver en sammansättningsetikett som fem grupper av konsumenter – och fem marknadskontrollmyndigheter – kan läsa. Säljer du i tjugo länder blir frågan ett layoutpussel: hur får du plats med samma information på många språk på ett band som fortfarande känns bekvämt i sidsömmen? Den här guiden handlar om språkreglerna i EU:s textilmärkning och om de praktiska lösningar som etikettillverkare använder. Den fullständiga listan över vad en etikett måste innehålla finns i vår guide om EU-krav på tvättetiketter.

Artikeln är allmän information för den som köper klädetiketter, inte juridisk rådgivning. Nationella regler och hur de tolkas förändras; stäm av med myndigheten eller en specialist på regelefterlevnad för varje marknad.

Regeln: artikel 16 i förordning (EU) nr 1007/2011

Förordning (EU) nr 1007/2011 om textilfiberbenämningar och märkning gäller direkt i alla medlemsstater. Artikel 16 innehåller språkregeln: fibersammansättningen och tillhörande beskrivningar på etiketter och märkning ska anges på det eller de officiella språken i den medlemsstat där produkten tillhandahålls konsumenten, om inte medlemsstaten föreskriver något annat.

Det får tre praktiska följder:

• Regeln är kopplad till försäljningslandet, inte till tillverkningslandet eller varumärkets hemland. Ett plagg som tillverkas i Bulgarien och säljs i Frankrike behöver franska.
• Den omfattar den obligatoriska fiberinformationen: fiberbenämningar, procentandelar och uppgifter som den om icke-textila delar av animaliskt ursprung. Tvättsymbolerna är språkoberoende, vilket är ett skäl till att de används så brett.
• Samma sammansättning måste visas på det språk som krävs före köpet, även i webbutiker och kataloger.

Länder med mer än ett officiellt språk

När en medlemsstat har flera officiella språk avgör de nationella reglerna hur många som ska finnas med. Några exempel som köpare ofta frågar om:

• Belgien – belgisk lag kopplar den obligatoriska produktinformationen till den språkregion där produkten släpps ut på marknaden. Varumärken som säljer i hela landet märker därför normalt på nederländska och franska, och lägger till tyska för den tyskspråkiga gemenskapen.
• Finland – textiletiketter ska vara både på finska och svenska.
• Irland – informationen får anges på engelska eller iriska.
• Luxemburg och Malta – båda har mer än ett officiellt språk; kontrollera det nationella kravet innan du förlitar dig på ett enda språk. I praktiken täcker många varumärken Luxemburg med franska och tyska och Malta med engelska.

Fiberbenämningarna ska hämtas ur bilaga I

Endast de fiberbenämningar som finns i förordningens bilaga I får användas, och varje språkversion av förordningen har sin egen officiella förteckning. Att översätta ”cotton” med ett lexikon räcker inte: kopiera den officiella termen ur bilaga I i språkversionen för varje marknad. Handelsnamn får stå bredvid den officiella benämningen, aldrig i stället för den.

Kontrollera alltid de slutliga termerna mot den officiella texten i bilaga I för varje språkversion – små skillnader i stavning, genus eller accenter är vanliga felkällor. På svenska heter de tre fibrerna bomull, ull och viskos.

Förkortningar och koder

Förkortade fiberbenämningar är inte tillåtna på etiketten. ”CO”, ”PES” eller ”EL” får inte ersätta ”bomull”, ”polyester” eller ”elastan”. Förordningen tillåter förkortningar endast som bearbetningskod, förutsatt att de definieras i en internationell standard och förklaras i samma dokument – en regel för affärsdokument, inte för konsumentetiketter.

Det du kan förkorta är språkangivelsen. Tvåbokstavskoder som EN, DE, FR, IT eller ES framför varje rad hjälper konsumenten att snabbt hitta sitt språk och sparar plats, så länge själva fiberbenämningarna skrivs ut i sin helhet.

Layout för en sammansättningsetikett med 10–20 språk

Förordningen kräver också att sammansättningen är lätt att läsa och anges med enhetlig teckenstorlek, stil och typsnitt. Du får alltså inte krympa vissa språk för att ge plats åt andra. Det lämnar tre sätt att få plats med många språk:

1. Språkgrupper på en lång etikett

För 4–8 språk fungerar ofta en lång etikett tryckt på båda sidor. Gruppera sammansättningen per komponent (ytterkvalitet, foder) och ange procentsatserna bara en gång per rad där layouten tillåter, med varje språks fiberbenämningar efter språkkoden.

2. Häftesetiketter

För 10–20 språk är en häftesetikett standardlösningen: flera tryckta blad som läggs på varandra och sys in i sömmen i ena änden, så att konsumenten kan bläddra i dem. Varje blad bär en grupp språk; det första bladet har oftast varumärke, storlek, tvättsymboler och de viktigaste marknaderna. I guiden om vikningstyper för etiketter ser du hur häften viks och sys.

3. Dela upp informationen på flera etiketter

Varumärke, storlek och ursprung kan placeras på en separat vävd etikett eller storleksetikett, så att tvättetiketten blir fri för sammansättning och symboler. Håll all obligatorisk sammansättningsinformation samlad på en etikett eller i ett häfte.

Det här är vanliga utgångspunkter; den verkliga storleken beror på antalet komponenter, fibrer och extra uppgifter. Vår storleksguide för etiketter listar standardbredderna på band.

Textstorlek

EU-rätten anger ingen minsta teckenstorlek, men läsbarheten är ett lagkrav och texten måste tåla tvätt. På satin- eller taftband går vi sällan under en versalhöjd på cirka 1,2–1,5 mm, och vi använder ett tydligt sans serif-typsnitt med fullt stöd för grekiska, kyrilliska och centraleuropeiska tecken som ł, ő, ş och č. Kontrollera varje specialtecken i korrekturet: en saknad accent är en saknad fiberbenämning.

Praktisk checklista

• Lista alla länder där produkten ska tillhandahållas konsumenter.
• Koppla varje land till de språk som krävs, inklusive tvåspråkiga marknader.
• Hämta fiberbenämningarna ur den officiella förteckningen i bilaga I för varje språkversion.
• Översätt även uppgiften om animaliskt ursprung, där den gäller.
• Välj format – enkel, dubbelsidig eller häfte – utifrån antalet rader, inte förhoppningar.
• Korrekturläs specialtecken och procentsatser på varje språk.
• Visa samma sammansättning på produktsidorna i din webbutik.

Vad som kan ändras

Kommissionen har sett över förordning 1007/2011, med digital märkning bland de frågor som diskuterats, och ett förslag var planerat till 2026. När detta skrivs är den fysiska etiketten fortfarande lagkravet och ingen ändring av språkregeln gäller. Parallellt kommer det digitala produktpasset enligt ESPR att lägga till ett digitalt lager för textilier; se våra QR- och DPP-förberedda etiketter om du vill förbereda en kod vid sidan av den flerspråkiga texten.

Vanliga frågor